En översikt över dafens historia i Iran

Daf är en av Irans ramtrummor och har en stark andlig betydelse. Förr spelades den framför allt i takiyeh- och khanqahmiljöer i Kurdistan. Instrumentets klang bär minnet av sufiska ritualer och deras hängivna sång. I mitt sökande efter dafens historia fann jag att Kurdistan var den miljö som tydligast bevarade instrumentet innan det under de senaste årtiondena fick en bredare plats i iransk musik.

Min far, professor Hasan Kamkar, använde instrumentet i Kurdistan i en ensemble inom kultur- och konstverksamheten. År 1353 enligt den iranska kalendern, motsvarande 1974, spelade jag själv daf med Seyda Music Group. Från den tiden blev instrumentets utveckling och spridning allt tydligare.

Därefter växte användningen av daf snabbt i iransk musik. I dag hörs den i traditionell iransk musik, folkmusik, symfoniska sammanhang och pop. När jag minns en tid då få spelade instrumentet och ser dagens unga musikers intresse känner jag stor glädje. Det vore synd om denna rika klang förblev begränsad till dervischernas slutna miljöer i Sanandaj.

Vissa menar att daf saknar plats i Irans äldre konstmusik, medan andra anser att den är överflödig bredvid den starka tombaken. Jag ser i stället instrumenten som bärare av olika funktioner och uttryck. Historiska avbildningar och texter vittnar om ramtrummors långa närvaro, även om dateringar och benämningar måste tolkas försiktigt.

Detta ska inte uppfattas som ett avståndstagande från tombak. Jag är själv tombakspelare och beundrare. Min poäng är att konstverk, målningar och poesi visar dafens starka närvaro i äldre sammanhang och att dess historia förtjänar fortsatt forskning.

Att dafen länge var mindre synlig i den offentliga iranska musikscenen berodde inte nödvändigtvis på att musikerna saknade kunskap om den, utan på historiska och sociala omständigheter.

Under svåra perioder levde musiken vidare i mer tillbakadragna miljöer och fördes vidare med tålamod.

Kamancheh fann en plats i Lorestanprovinsens rituella ceremonier och tanbur följde sufiska traditioner i Kermanshah. Naqareh, tabl, karna och sorna gav färg åt högtider och sorgeceremonier, medan daf och andra instrument bars vidare i Kurdistans khanqaher. Instrument kunde glömmas offentligt, spelas i det fördolda eller överlämnas från en musiker till nästa. Dafen hade en så hög ställning bland vissa dervischer att en trumma vars skinn brast kunde beskrivas symboliskt som en ”martyriserad daf”.

Dafens historia kräver en längre och mer källkritisk behandling än denna korta text. Förhoppningen är att fler fortsätter undersökningen av detta viktiga ämne.

Artikeln bygger på En översikt över dafens historia i Iran av Bijan Kamkar.