Från makam till dastgah: turkiska och persiska modaltraditioner

Turkisk makam och persisk dastgah är två modala system inom sina respektive klassiska musiktraditioner. De har historiskt påverkat varandra och delar vissa principer, men skiljer sig tydligt i repertoar, terminologi, intonation, melodisk utveckling och framförandepraxis. Dastgah bör därför inte beskrivas som enbart ”persisk makam”.

1. Terminologi:

   • I turkisk musik används termen makam. I persisk musik är dastgah, avaz, radif och gusheh centrala men betecknar olika delar av systemet.

2. Struktur:

   • Turkisk makamteori beskriver ofta skalfragment som dörtlü, tetrakord, och beşli, pentakord, tillsammans med besluts- och vilotoner, seyir eller melodisk riktning, register, karakteristiska fraser och modulering. Ett stort antal makamer är dokumenterade, men en mindre kärna används ofta i praktiken.
   • Persisk klassisk musik ordnar hundratals namngivna melodiska modeller, gusheher, i undervisningsrepertoaren radif. En vanlig modern klassificering har sju huvudsakliga dastgah – Shur, Mahur, Homayun, Segah, Chahargah, Nava och Rast-Panjgah – samt fem besläktade avaz: Abu Ata, Bayat-e Tork, Afshari, Dashti och Bayat-e Esfahan.

3. Mikrointervall och intonation:

   • Båda systemen använder toner som inte motsvarar det liksvävande pianots steg. Ordet ”kvartston” är bara en grov förenkling: intervallen är inte alltid exakta fjärdedelar av en helton, och intonationen påverkas av modus, fras, melodisk riktning, instrument, skola och musiker. Turkisk notation använder bland annat särskilda kommaförtecken, medan persisk notation ofta använder koron och sori.

4. Modulation och melodisk väg:

   • I turkisk musik är geçki, övergång till besläktade makamområden, vanlig både i komponerade verk och taksim. Makamens seyir bestämmer hur viktiga toner och register introduceras och hur musiken återvänder.
   • I persisk musik rör sig framförandet genom utvalda gusheher som kan utveckla, kontrastera eller modulera från den inledande daramadens modala område. Modulation är alltså inte nödvändigtvis mindre viktig, men organiseras genom radifens repertoarvägar och förstås på egna villkor.

5. Framförande och improvisation:

   • Improvisation har en viktig roll i båda traditionerna men bygger på inlärd repertoar och stil. Turkisk taksim är en instrumental improvisationsform som kan inleda ett verk, förbinda avsnitt eller stå självständigt och visar makamens seyir och möjliga geçki.
   • I persisk klassisk musik ger radif ett minnesbaserat förråd av gusheher som musikern lär sig ingående. Kreativt framförande uppstår när dessa modeller formas, förlängs och förbinds genom ornamentik, timing och modal rörelse. Ordet avaz kan både beteckna fem modala grenar och användas i samband med icke-metrisk vokal konstmusik; det är inte en direkt motsvarighet till taksim.

6. Instrument:

   • Turkisk och persisk musik har egna kärninstrument. Turkisk klassisk musik använder bland annat tanbur, oud, ney, kanun och klassisk kemençe. Persisk klassisk musik använder tar, setar, santur, ney, kamancheh och tombak. Oud och ney förekommer i båda musikvärldarna, medan kamancheh och kemençe är besläktade namn men olika instrument. Stämning och teknik måste förstås inom respektive tradition.

Sammanfattningsvis delar turkisk makam och persisk dastgah ett modalt och mikrotonalt tänkande som har formats genom historiskt kulturutbyte. De är ändå självständiga system med olika repertoarer, melodiska vägar, notationer och undervisningsmetoder. Det bästa sättet att förstå dem är att lyssna på hela framföranden och studera med lärare inom varje tradition, inte bara jämföra skalor.

Mer om turkisk makam: Guide till turkisk makam