Så spelar du persisk setar

Setar är en persisk långhalsad luta med en intim och omedelbart igenkännbar klang. Den tillhör en bred familj av tanbur-liknande instrument och byggs huvudsakligen av trä; ben eller andra material kan användas till dekor och vissa beslag. Hur börjar man då spela setar?

Instrumentet består av en päronformad resonanskropp, ett tunt ljudlock, lång bandförsedd hals och skruvlåda. Stämskruvarna reglerar strängarna. Setar har ett tonomfång på ungefär två och en halv till tre oktaver beroende på bandning och teknik. Den används ofta som soloinstrument i persisk klassisk musik men också tillsammans med sång och ensemble.

Setarens egenskaper

Namnet setar betyder ”tre strängar”, men instrumentet har sedan 1800-talet normalt fyra. Den fjärde strängen förknippas med Moshtaq Ali Shah och kallas ibland moshtaq-strängen. Strängarna är av stål, mässing eller brons i olika funktioner, och halsen har vanligen omkring 25–28 flyttbara band.

Kroppen byggs ofta av mullbärsträ, antingen urholkad ur ett stycke eller sammanfogad av ribbor. Total längd ligger ofta kring 80–90 cm men varierar mellan byggare. Setar har historiskt förknippats med kontemplativt solospel och sufiska miljöer, men spelas i dag av musiker med många olika bakgrunder.

Setarens ljudlock är av trä och saknar det hudmembran som finns på persisk tar. Strängarna knäpps direkt med pekfingrets nagel; normalt används inget separat plektrum.

Är setar svår att lära sig?

Setar är lätt att hålla men kräver fin kontroll. Det lilla anslaget gör att varje nagelvinkel och rörelse hörs tydligt. Flyttbara band ger tillgång till persiska mikrotoner men kräver också korrekt placering och gehör. En nybörjare kan spela enkla melodier tidigt, medan radif, ornamentik och uttrycksfull dynamik tar flera år att utveckla.

Välj ett instrument med rak hals, stabila skruvar, korrekt placerade band och jämn respons. Be gärna en lärare eller byggare kontrollera setup och stränghöjd innan du börjar.

Så spelar du setar

Setar har flera stämningar beroende på dastgah och repertoar. En vanlig utgångspunkt är C–G–C–C, men tonerna kan transponeras ned, exempelvis till B♭–F–B♭–B♭, för lägre spänning eller efter sångläge. Använd aldrig ett allmänt stämningsråd utan att kontrollera strängarnas tjocklek och instrumentets mensur.

Sitt upprätt och låt den lilla skålen vila mot höger lår eller kroppens högra sida. Höger underarm stabiliserar instrumentet lätt utan att pressa ljudlocket. Handleden ska vara rak och avslappnad. Tummen kan vila nära ljudlockets övre sida medan lillfingret ger lätt stöd, men handställningen varierar mellan skolor.

Pekfingrets nagel spelar både ned- och uppslag. Rörelsen kommer huvudsakligen från fingerleden med liten hjälp av handen, inte från en hårt vriden handled. Börja med långsamma jämna slag på öppna strängar. Öva sedan enkla växlingar mellan strängar och korta melodier med minsta möjliga vänsterhandstryck.

Varje dastgah kräver särskilda toner, melodiska modeller och ibland justerad bandplacering eller stämning. Lär dig därför inte bara en skala: arbeta med en lärare genom radifens fraser, ornament och kadenspunkter. Stäm ofta och lyssna efter intonation i stället för att enbart förlita dig på visuella bandpositioner.

Sala Muzik erbjuder handgjorda setarer i flera nivåer och hjälper dig att jämföra byggare, kroppstyp, strängning och fodral.