De viktigaste turkiska stråkinstrumenten

Varje kultur har sina egna klanger och rytmer. I Anatolien har arvet från många samhällen och musiktraditioner mötts och förts vidare mellan generationer. Den mångfalden hörs tydligt i Turkiets konstmusik, folkmusik och regionala repertoarer.

Olika musikmiljöer har utvecklat instrument med särskild byggnad, teknik och klang. Bland de mest uttrycksfulla finns de stråkinstrument som kan bära långa melodilinjer, ornament och mikrotonala makamnyanser.

Om turkiska stråkinstrument

Turkiets musikaliska arv har formats vid mötet mellan Centralasien, Balkan, Medelhavet, Kaukasus och Mellanöstern. Även närliggande orter kan ha olika repertoarer, danser och instrument. Därför finns ingen enda ”turkisk stråkklang”, utan flera tydliga traditioner.

Vilka är de viktigaste turkiska stråkinstrumenten?

Kabak kemane

Kabak kemane är ett stråkinstrument i turkisk folkmusik. Resonanskroppen tillverkas traditionellt av kalebass och täcks med hud. Instrumentet hålls vertikalt och har vanligen tre eller fyra strängar i moderna former. Konstruktion och stämning varierar regionalt, och dess släktskap knyter an till äldre centralasiatiska stråkinstrument.

Klassisk kemençe

Namnet kemençe används om två tydligt olika instrument. Klassisk kemençe, tidigare även kallad armudî kemençe eller fasıl kemençesi, har en päronformad kropp och tre huvudsträngar. Den spelas vertikalt med en särskild nagelteknik där strängen berörs från sidan. Instrumentet har en central plats i osmansk och turkisk klassisk musik.

Svartahavskemençe

Karadeniz kemençesi, Svartahavskemençe eller pontisk lyra är smalare och mer avlång än den klassiska kemençen. Kropp, hals och skruvlåda skärs ofta ur ett enda trästycke. Instrumentet används i Svartahavsregionens dans- och sångtraditioner och spelas med snabb, rytmisk stråkföring.

Yaylı tanbur

Yaylı tanbur är den stråkspelade formen av tanbur och utvecklades inom den osmansk-turkiska konstmusikens miljö. Den har mycket lång hals och rund resonanskropp och hålls vertikalt. Den långa strängen och den känsliga stråkkontakten ger djup resonans och lång sustain.

Rebab

Rebab är en gammal familj av stråkinstrument som förekommer i flera regioner. I osmanska och sufiska sammanhang har olika rebabformer använts för sånglika melodier och andlig repertoar. Konstruktionen kan omfatta hudtäckt resonator, lång hals och en eller flera strängar.

Vad räknas inte som stråkinstrument?

Qanun och santur nämns ibland felaktigt i listor över turkiska stråkinstrument. Båda är stränginstrument, men qanun knäpps med plektrum på fingrarna och santur slås med små klubbor. De ska därför klassificeras som knäppt cittra respektive hackbräda, inte som stråkinstrument.